wastvind

Thomas åker på visaresa

 

Nu ni! Nu duggar det tätt mellan mina inlägg. Men jag känner mig nödgad och tvungen att förtälja om min visaresa.

Jag kanske ska börja med att förklara begreppet visaresa. Till många av de länder vi svenska medborgare brukar åka till, erhålls ett 30dagars visa vid ankomst med flyg. Därför tror många knappt att man behöver ett visa för att åka till Thailand. Det är tyvärr fel.

När man stannar längre än 30 dagar måste man ansöka om tillstånd (visa) för att uppehålla sig längre än dessa 30 dagar.

Mitt visa ”ger” mig tillstånd att stanna i thailand i 90 dagar och att jag på samma visa får komma till thailand 2 gånger. Alltså 90dagar + 90 dagar = 180 dagar! MEN, för att få använda mitt andra tillstånd att komma hit, måste jag korsa gränsen någonstans. Känns onödigt och krångligt, men gynnar den lokala kollektivtrafiken!

Det finns många sätt att göra sitt ”visarun” jag valde det lättaste.

Flyg till Malaysias huvudstad Kuala Lumpur och hem igen.

Min resa började egentligen redan på onsdagskvällen, Herr T.Wirén är här på besök. Jag skulle bara åka ner och hämta lite gott medskick från Sverige, ett ärende som borde ta max 20 minuter inklusive yoghurt inköp på 7-11. Men med min urusla moral och behov av socialt umgänge förvandlades min snabba tur till en sitta och snacka skit kväll. Timmarna gick, men inte jag. Vips blev klockan efter 23, och min planerade avfärdstid var ju 05:00… Aja skit sak samma, jag åkte hem la mig och kunde inte sova. PANIK!

Vaknar innan klockan 04:27, lagom pigg, lagom trevlig. Går upp.

10 minuter sitter jag nyduschad, nykaffad i bilen på väg till flygplatsen. Arg som vanligt på morgnarna.

En halvtimme senare rullar jag in på Phuket International. Hittar som vanligt en parkering på första raden, rycker tag i min ryggsäck och springer in i avgångshallen.

Jag har bråttom att checka in, efter incheckningen vet jag att jag inte behöver ha det minsta bråttom.

Jag kryssar runt bland förvirrade gruppresandes  Koreaner som trots sina rosa gruppsamhörighetskepsar förlorat sin Tourleader. Annars är det ganska lugnt på flygplatsen. Jag hittar min incheckning ganska fort. Känner att mitt ökända morgonhumör sakta ljusnar något.

Jag ställer mig i den väldigt korta kön till inchecken, kanske tre personer före mig, det är lugnt jag hinner. Men då, precis när det är MIN tur att kliva över det gulmålade strecket på golvet, det är MIN tur att få känna att jag hann i tid, det var MIN tur att få gå och käka frukost och dricka kaffe, händer det som inte får hända i moraletikens Sverige. En stor, riktigt stark bufflig ryss i armkrok med sin fula tjej tränger sig för mig i kön och hivar upp sitt pass på disken.

Min hjärna, min övertrötta hjärna, min övertrötta stressade hjärna börjar kalkylera den nya situationen och går in i KILL MODE. Inombords känner jag hur jag skriker ”You fu#%&ng ass, mind the fu#%&ng que. Samtidigt som jag sparkar och slår. FUNKAR INTE

Min hjärna räknar snabbt om situationen, den tänker: 2 meter ryss, 100kg ryss, muskler  överallt, hemsk tjej, bråk i thailand och bestämmer sig för RESON MODE.

Det som händer följande:  Min hjärna börjar prata med en lagom bestämd röst.

-Hey Pal mind the que!

Inget svar, igen lite högre lite mer bestämt!

-HEY PAL MIND THE QUE!

Han bryr sig inte, förstår mig inte, skiter fullständigt i mig.

Jag sträcker mig upp och knäpper manligt med fingrarna nära hans ansikte. (Sug på den ni, knäppa med fingrarna manligt! Ha ha ha) Han vänder sig om, tittar rakt genom mig liksom bakom och förbi mig samtidigt som han skrattar och knäpper med fingrarna.

Jag hör hur folk bakom börjar skratta, jag vänder mig om. Bakom oss står ett helt följe bestående av en drös med pekandes och alldeles exhalterade småkillar, 2 thaiare som bär ryssens handbagage, några pappor som står och skrattar och lite annat löst intresserat folk.

Ryssen vänder ryggen mot mig och fortsätter med sin incheckning lämnar mig som ett fån bakom sig. En svensk man i 40års åldern som står alldeles nära, lutar sig mot mig och säger.

-Det där är ju (ett namn jag inte minns) den ryske NHL spelaren.

- Aha?, det äset trängde sig ju.

Mannen svarar inte, vänder sig ifrån mig och tittar på sitt pass.

Själv står jag där med en ryssj*vel framför mig, dessutom NHL spelare. Min hjärna börjar räkna sina tillgångar.

Vi har: (jag och min hjärna alltså)

Svart bälte, i dykning. FUNKAR INTE

En kompis som tränar kampsport. FUNKAR INTE

Glasögon och bollfrisyr. FUNKAR INTE

Det tyngsta och vassaste i min ryggsäck är en kudde. FUNKAR INTE

Ett vältränat förråd av diverse skällsord, dock inte på ryska. FUNKAR INTE

Medan min hjärna räknar genom mina alternativ för att återta kommandot, återta min värdighet. Blir jag plötsligt störd.

-Solly Sir Youl passpot?

Mannen bakom incheckningsdisken.

Jag vaknar upp och ser att ryssen med sitt entourage är på väg mot gaten.

Fan. Jag missade min chans för en snabb dräpande kommentar. Eller nått. What ever.

Jag checkar in, får mitt boardingcard och går med rynkad panna och bestämda steg in mot min gate.

Väl där sjunker jag snabbt in i min bok, den är rolig. Snabbt försvinner mitt dåliga humör. Ända tills jag rycks ur min låtsa värld av ett ståhej bakom mig. Jo då, så jävla klart! Där sitter min antagonist och skriver autografer och poserar på bild med småkillar.

Är man välbetald hockeyspelare kan man väl ändå sitta i en sån där VIP-lounge, eller betala någon som kan checka in en? Håll er i alla fall på er plats i köerna.

Gaten öppnas, jag sätter mig på min plats i planet. Resan går fort och smidigt, så när på att Mr NHL sitter  på andra sidan mittgången lite framför. Tyvärr fick han inget varmt kaffe i knät eller så.

Jag får väl helt enkelt börja köpa hockeybilder och kasta pil när jag kommer hem. Hämnd måste utkrävas.

När vi klivit av planet får vi gå en bit ute på asfalten i Malaysia. Jag känner bilnyckeln ligga i fickan, det känns annorlunda. Här går jag i en annan del av världen, jag hittar efter ha vart där flera gånger förut. Jag har min egen kudde i ryggsäcken och bilnyckeln i fickan.  

När jag passerat imigration, passkontroller och tullare, kommer jag in på terminalområdet igen. Där skulle jag slå ihjäl åtta timmar. Jag hittade den här tuffa racingsimulatorn. Tänk vad häftigt, sitta i en riktig formel ett bil, med den riktiga formel ratten och depåtöserna som står och hejar på bredvid. Det var dessutom gratis, men jag vågade inte köa nå mer samma dag, så jag avstog.


Jag gick och köpte mig en bok, det blev Sir Arthur Conan Doyles samlade verk. En för mig oläst klassiker, dessutom är det på det viset att man om köper klassiker eller historieböcker får man mest bokstäver per Ringit. (Som valutan där heter, och var övrigt en bristvara i min plånka)

Med mitt nya litterära fynd satte jag mig på Starbucks. Starbucks är bra, men inte för sitt kaffe, utan för att dom har kontaktuttag och gratis internet. Så jag köpte en liten kopp kaffe, startade internet på telefonen, pluggade in laddaren till den samma och satte mig och läste om Sherlock Holmes.  Några timmar senare, när telefonen börjat bli färdig laddad och mina ögonlock tunga som bly fick jag äntligen checka in. För er som inte är så vana att flyga så är det i gaterna  det finns sittplatser, som man kan shanghaja sisådär 3-4st i rad. Lyckas man med det kan man ligga. Rutinerad flygplatsväntare som jag är hade jag som skrivit tidigare tagit med min egen kudde. Tricket är bara att kunna rävsova tillräckligt bra, så man kan strunta i att folk tittar på en och vill åt ens plats.


När jag vaknade upp ur min halvdvala blir jag förvånad av att jag är omringad av hundra vita skäggprydda turbantomtar, samt deras lika många fruar. Det visade sig att där jag hittade mina platser var den gate som nästa avgång till Iran skulle gå ifrån. Jag har många gånger önskat mig en sån där arabisk vit kaftan. Dom ser ju så sköna ut. Men vad jag verkligen inte gillade var de Iranska hustruarnas klädsel. Burka. Inte bara hidjap (huvudduk som man kan se i Sverige) Utan fullständig svart klädsel, varenda millimeter av hud var täckt. Att se ögonen på kvinnorna är helt omöjligt. Tillråga på allt satt flera av dem och åt nudelsoppa med ätpinnar. Kul. Männen fick liksom hjälpa till att lyfta lite på tyget så tanten kunde pilla in lite käk under kjoltyget. Tur att dom bor i ett öken land i alla fall, så att dom är vana med lite värme. Själv skulle jag aldrig kunna drömma om att bära långbyxor här. En annan grej som jag satt och funderade på, hur dom leker ryska posten på mellanstadie discona? Kul liksom, okej nån känner sig wild and crazy och går för kyssen! Lekledaren pekar på en svart kon.

-En kyss på den?

-Nä

Han pekar på en precis likadan svart kon.

-En kyss på den?

-Nä

Han pekar på den tredje svartklädda konen och säger:

-På den?

-Jaaaa!

Jamenar var är spänningen? När man leker ryska posten måste ju både dom snygga tjejerna som har BH och dom fula som har rosa mjukisdressar vara med. Annars blir det ju som sagt inte spännande.

 

Hemresan gick fint. Trött och eländig landade jag hemma på ön igen. Glad över att bara ha 30 minuters bil tur hem till Kamala, min familj och säng. Oturligt nog, jag som var så nöjd över min fantastiskt bra parkeringsplats, hade brutit mot en Thailändsk oskriven trafikregel. ”TA FÖR I HELVETE INTE PLATSERNA LÄNGST FRAM FÖR DOM SKA VI, TAXICHAFFISARNA HA!” Regeln. Straffet för den oskrivna regel kan ni se här.

 

Lite blandade kravallstaket nån bagagevagn och en låst bil inklämd mellan toyota bussar utan chaffisar. Shame on me… OBS! Mamma kan sluta läsa här ni andra kan ju scrolla ner om ni vill. 

 























 

Bilen hade ingen växel i så jag knuffade undan bilen och ställde alla kravallstaketen framför den i stället! HA!

Hämden är ljuv! 

 

 

 

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Nanny - Gecko
skriven :

hahahahahhahahahahhahahahahahahhah!!!!!! roligt inlägg! du skriver så jävla bra! hoppas ni har det bra, hälsa familjen från Nanny! :)