Man glömmer bort att njuta av tiden emellanåt, men idag har jag stannat upp och njutit av nuet. Familjetid på golvet, lek i badrummet med vatten - tillsammans, alla tre. En kul dag med ingenting speciellt.
På köksbordet spinger en gecko och småmyrorna irrar runt.
Och nu precis, avfyredes det spektakulära fyrverkerier över hela himlen om någon nu är intresserad av att se det? Huset skakar på grund av detta, hundarna i gårdarna i kring blir rädda och skäller, sonen vaknar och undrar vad som försigår i vårt lugna lilla kvarter. Ljudet är enormt, det blir ännu högre av ekot i mellan bergen. Det håller inte på i 2-3 minuter utan snarare en kvart. Ge oss lite lugn och ro bara. Slappna av. Det är inte fyrverkerier vi vill se. Vi vill bara ha det lugnt och skönt. Det är jordbävningar nu och då. Vid 2 tillfällen den senaste veckan har vi förflyttat oss uppåt. Lägg av bara och låt oss få sova. Snälla.
______________________________________________________________________________________________
Här sitter vi hela familjen uppe på berget, onsdagen 11/4 2012 efter jordbävningen. 
Några thaidamer roar Pelle som inte riktigt förstår vitsen med att vara uppe på
höjden där det är svårt att gå och där man inte får göra som man vill.
Han fick 2 pärldjur med en liten pingla på svansen av den ena tjejen, mycket uppskattade! 
Under hela vår vistelse, vid alla tillfällen har Pelle skrikit rakt ut när Mossa dykt upp i hans synfält,
inte denna gång. I alla fall inte då Mossa var lugn och inte skrek.
Efter ett tag började han gorma åt någon en bit bort och Pelle blev superledsen. 
_______________________________________________________________________________________________
Pelle tokar sig
__________________________________________________________________________________________________
Jag saknar havet, bilder från mars 2012. 
Underbara, läskiga hav. 
_________________________________________________________________________________________________
Det gäller att utnyttja det man har. De säger att vi ska vara försiktiga med havet och stranden,
då får man skapa sina solställen. Att sola på flaket var djurfritt och hett! 
__________________________________________________________________________________________________
Allt för nu. Läggdags. //Wastvind
Ännu en jordbävning...
De senaste dagarna har vi "hållt" oss nära hemma, vilket också är nära berget. Vi har spenderat mycket tid tillsammans med Maria och Sixten, som också bor vid bergskanten, vilket har varit kanonbra på alla sätt och vis! Vi har lekt tillsammans med smågrabbarna, poolbadat och även haft vattenkrig här hemma på gården.
Det har blivit en och annan morgonpromenad och igår skulle vi även iväg på en eftermiddagspromenad, jag och Maria och småpojkarna. Vi skulle träffas vid vår tvättant för att gå långa rundan förbi seven/eleven ---> Fantasea
------> Popeyes och sedan hem. Men när jag kom till tvättanten var Maria och Sixten inte där. Jag antog att de inte hunnit dit så jag fortsatte gå men mot deras hus. Efter en kort stund möttes vi. Det var som jag trodde, hon hade träffat någon bekant och småpratat lite med denna. Jag vände när vi möttes och vi fortsatte gemensamt mot mainroad. Vädret var lite ostadigt, som det är nu... gråa moln och muller i fjärran. Vi gick förbi tvättanten, ljudnivån är hög och vägen är dålig. Vagnen studsar mellan groparna och ljudet är högt. Det är nära en korsning och det är trafikerat där vid detta tillfälle. Jag och Maria småpratar, om vad minns jag inte. Jag slänger ett öga mot vår härliga, goa, fantastiska tvättant och ser skräck i hennes ögon. Hon tar sig för bröstet. Det är flera människor hos henne, vid hennes hus. Jag vet inte om de är kunder eller vänner eller bådeoch. Men hur som helst blir min spontana reaktion att slänga ur mig. - Are you okej? What happend? Och tillbaka får jag höra... ännu en gång. Earthquake!!! Jag hinner tänka tusen tankar och inte en enda. Telefonen ligger under vagnen, det ringer. Det är Thomas! - Vi tar av höger och går mot vårt hus. Det blir ingen promenad idag. Det blir med raska steg vi går mot vårat hus. Vi möter flera människor. På olika sätt gestikulerar de mot oss, för att få bekräftelse att vi vet vad de vet. Vi vet. Hemma väntar Thomas på oss. Han har lovat att hämta Jonathan som är hos en kompis på "The trees". Jag och Pelle hoppar av hemma hos Maria, tillsammans med Maria och Sixten och där, på deras tomt väntar redan thaiare på vad som komma skall. Pojkarna leker inne, lyckligt ovetande om vad som händer på vår jord, i detta land, i vår lillal by. Underbara små varelser! Thomas kommer tillbaka efter en kort stund med Jonathan. Han åker därefter till vårt hus för att hämta det vi behöver för kvällen. Han är tillbaka hos Maria efter en kort stund och meddelar att det är en hel del trafik förbi vårt hus upp till berget.
Thaiarna på gården håller oss uppdaterade även om uppdateringen på berget var bättre. Vi leker, läser på nätet, ser på tv, lyssnar och försöker förstå vad som hänt. Men efter ngn timma så meddelas det att det inte är någon fara och thaiarna på gården åker, till vad vet jag inte? Vi stannar kvar. Äter en sen middag. Men efter middagen, åker vi hem och försöker få Pelle i säng.
Det är konstigt att vara här nu. Man går på helspänn, kände jag något, kände du något? Vad var det som lät?
Idag var det ännu en jordbävning. Jag kände inte den jordbävning som var igår, inte heller den som var idag. En räcker för mig. Ingen hade varit ännu bättre. Men vi mår bra även om det känns konstigt. Vi håller oss här, nära berget. En och annan promenad och kortare utflykt.
Nu ska jag plocka undan lite leksaker och försöka komma i säng.
Vi hörs!
Det har blivit en och annan morgonpromenad och igår skulle vi även iväg på en eftermiddagspromenad, jag och Maria och småpojkarna. Vi skulle träffas vid vår tvättant för att gå långa rundan förbi seven/eleven ---> Fantasea
------> Popeyes och sedan hem. Men när jag kom till tvättanten var Maria och Sixten inte där. Jag antog att de inte hunnit dit så jag fortsatte gå men mot deras hus. Efter en kort stund möttes vi. Det var som jag trodde, hon hade träffat någon bekant och småpratat lite med denna. Jag vände när vi möttes och vi fortsatte gemensamt mot mainroad. Vädret var lite ostadigt, som det är nu... gråa moln och muller i fjärran. Vi gick förbi tvättanten, ljudnivån är hög och vägen är dålig. Vagnen studsar mellan groparna och ljudet är högt. Det är nära en korsning och det är trafikerat där vid detta tillfälle. Jag och Maria småpratar, om vad minns jag inte. Jag slänger ett öga mot vår härliga, goa, fantastiska tvättant och ser skräck i hennes ögon. Hon tar sig för bröstet. Det är flera människor hos henne, vid hennes hus. Jag vet inte om de är kunder eller vänner eller bådeoch. Men hur som helst blir min spontana reaktion att slänga ur mig. - Are you okej? What happend? Och tillbaka får jag höra... ännu en gång. Earthquake!!! Jag hinner tänka tusen tankar och inte en enda. Telefonen ligger under vagnen, det ringer. Det är Thomas! - Vi tar av höger och går mot vårt hus. Det blir ingen promenad idag. Det blir med raska steg vi går mot vårat hus. Vi möter flera människor. På olika sätt gestikulerar de mot oss, för att få bekräftelse att vi vet vad de vet. Vi vet. Hemma väntar Thomas på oss. Han har lovat att hämta Jonathan som är hos en kompis på "The trees". Jag och Pelle hoppar av hemma hos Maria, tillsammans med Maria och Sixten och där, på deras tomt väntar redan thaiare på vad som komma skall. Pojkarna leker inne, lyckligt ovetande om vad som händer på vår jord, i detta land, i vår lillal by. Underbara små varelser! Thomas kommer tillbaka efter en kort stund med Jonathan. Han åker därefter till vårt hus för att hämta det vi behöver för kvällen. Han är tillbaka hos Maria efter en kort stund och meddelar att det är en hel del trafik förbi vårt hus upp till berget.
Thaiarna på gården håller oss uppdaterade även om uppdateringen på berget var bättre. Vi leker, läser på nätet, ser på tv, lyssnar och försöker förstå vad som hänt. Men efter ngn timma så meddelas det att det inte är någon fara och thaiarna på gården åker, till vad vet jag inte? Vi stannar kvar. Äter en sen middag. Men efter middagen, åker vi hem och försöker få Pelle i säng.
Det är konstigt att vara här nu. Man går på helspänn, kände jag något, kände du något? Vad var det som lät?
Idag var det ännu en jordbävning. Jag kände inte den jordbävning som var igår, inte heller den som var idag. En räcker för mig. Ingen hade varit ännu bättre. Men vi mår bra även om det känns konstigt. Vi håller oss här, nära berget. En och annan promenad och kortare utflykt.
Nu ska jag plocka undan lite leksaker och försöka komma i säng.
Vi hörs!
Jordbävning och tsunamivarning.
Hej allesammans.
Det har varit en händelserik eftermiddag. Jag är trött nu. Jag väntar på att Thomas ska komma hem. Sen ska jag försöka sova. Det blir ett kort inlägg om dagen.
Vid 15 tiden kom jag och Pelle hem efter en stunds lek i poolen hos Mimo. Pelle var trött och somnade. Jag plockade lite här hemma och sedan satte jag mig en stund framför datorn. Satt och kollade på något då jag kände att hela stolen liksom skakade till, tänkte för mig själv att den kanske börjat gå paj..? För särskilt tjock är jag ju inte... funderade en gång till men fortsatte sedan med mitt på datorn. Sedan hände det igen. Stolen rörde sig på ett konstigt vis. Jag tittade ut genom myggnätsdörren och såg att Pelles parasoll på cykeln rörde sig. Konstigt. Jag tog de blöta handdukarna som vi just använt och gick ut med dessa på verandan för upphängning. Då kommer de thaiare på moppar till grannladyn. Grannladyn säger.. -Did you feel the eathquake? Yes, I did, säger jag. Det var så självklart när hon frågade. Givetvis var det jordbävningen jag känt av. Sedan började hon förklara att personalen från ett av strandhotellen var på väg mot henne och hennes hus.
1000 tankar i mitt lilla huvud. Thomas var på väg mot flygplatsen med en annan Thomas. Pust. Jag ringde honom och de hade ännu inte åkt från Kamala. Jag berättade vad jag varit med om och ber honom att komma hem, skicka Thomas i en taxi är du snäll. Sen lägger jag på. Det tar tid innan Thomas kommer. Olle är på väg och han kommer till vårt lilla hus. Men strax innan han kommer säger grannladyn att jag gärna får åka hem henne upp till bergen om min man inte är hemma. Nej, jag vill ingenstans utan Thomas tänker jag. Jag ringer igen. Han är på väg hem. Jag packar ihop vad jag kan komma på är nödvändigt, Pelle-mat, blöjor, våtservetter, filtar, pass, pengar och alvedon.
När Thomas kommer hem har han grabbarna Magnus o Thomas med sig. Thomas W skulle flugit hem nu ikväll. Thomas tar en snabbcheck här hemma och sedan tar vi vagnen och Pelle som nyss vaknat och hoppar in i bilen upp mot berget. Overkligt. Där är redan fullt av människor och bilarna står parkerade längs vägen. Jag blir trött av att skriva det här nu. Men jag fortsätter.
Vi funderade om vi skulle vara vid bilen, som vi parkerat nästan så långt upp det gick eller om vi skulle gå ännu längre upp där vi kunde se vattnet. Vi började med att sitta vid bilen. Det var middagsdags för Pelle och tack och lov har vi fått flera laddningar med burkar ner från vänner o bekanta så att vi har ifallatt. Nu var verkligen ett bra läge med burkar. Pelle åt men kände säkert på sig att vi var stressade, oroliga och annorlunda. Pelle åt och lekte sedan en stund på flaket. Vi var alla samlade, Olle, Thomas, Thomas, Magnus och så jag å Pelle. Efter en stund hör jag även ett rop från ett hotelltak i närheten. Det var Mimo. Skönt! Efter en stund vill Thomas gå upp på berget och jag vill inte vänta nere vid bilen så vi följer med allesammans. Pelle på Thomas arm. Jag hjälper en thaidam upp för den branta grus/sandbacken, säkert 80 år gammal. Det är varmt och fuktigt. Människorna i vår omgivning går uppåt, är lugna men allt känns ovisst och oroligt. Det är en hel del människor där uppe på platån. Både thaiare och faranger. De delar ut vatten till alla, några thaiare. De har ett strandställe nere vid beachen. Några i deras sällskap har walkie-takies och uppdaterar oss alla med information. Alla hjälps åt, någon delar med sig myggspray, en annan leker med min orolige pojk, en tredje gör upp en eld för att hålla myggorna borta. När jag och Pelle kommer tillbaka till vår strandmatta ligger det en 2årig Noel på vår matta och tar en paus. Pappan pratar i telefon med sin oroliga far i Sverige. Vi sätter oss bredvid och leker med två små pärlfigurer med en pingla i svansen som Pelle blivit road av och fått av en thaitjej bredvid oss. Det kom thaiare och delade ut glass, mjölk och andra tilltugg till barnen. Alla thaiare ska ha en stor eloge för deras otroliga sätt att vilja ta hand om oss som inte förstår eller vet.
Pelle fick ännu en matburk där uppe på höjden och vi delade med oss till några andra med barn. De blev glada. Pelle blev väldigt ledsen då någon skrek, och började även bli trött. Klockan gick och rätt som det var sa de att nu kommer vågen. Klockan var närmare 19. Men jag eller vi såg ingen våg. Det började skymma. Djuren började låta. Vi satt på strandmattan.. här sitter vi. Högt uppe på ett berg, det är varmt och utsikten enorm. Tur att det inte regnar. Den lervälling som det hade blivit där hade inte varit rolig. Jag, Thomas och Pelle satt på vår strandmatta och hjälptes åt med att få i Pelle ett kvällsmål. Vi visste inte var vi skulle ta vägen, skulle vi stanna häruppe hela natten? Någon sa att vågen skulle komma om 50 minuter, någon annan 18:30, en tredje 19 och en fjärde vid 21? Efter en stund i alla fall kom det en dam och sa att the gouverment hade skickat bussar som skulle ta oss till ett ställe där vi kunde få tak över huvudet, mat och toaletter. Hur skulle vi göra? Vi kom fram till att vi borde åka med. Vi började ta oss nedåt, nu var det mörkt. Thomas lyste med sin gigantiska dyklampa så det blev ljust. Skönt. Vi gick ner för branten som är brant. Jag har aldrig varit så långt upp som vi var idag. Jag har alltid tyckt att "djungeln" verkade så läskig däruppe, idag var djungeln min vän och jag satt mer än gärna där med skogen alldeles nära. När vi väl kom ner fanns där inga bussar. Bara hotellbussar som kom och hämtade sina hotellgäster. Hm? Jag gick in till skolan som ligger alldeles nära berget för jag såg att där var det många människor. De hade datorerna uppkopplade och hade direktkontakt med Sverige. De sa att om efterskalvet skulle gett ifrån sig någon våg borde den ha varit här vid 20 tiden. De skulle stanna i skolan tills dess. Okej, vi traskade hemåt. Erbjör någon familj som bodde på Sunwing att de kunde få "checka" in hos oss, inte stort med ändå nära berget och tak över huvudet. Men de tackade nej för nu.
Vi gick hem. Lät väskorna vara packade och försökte koppla av, komma ner i varv.
Jag gjorde klar Pelle för natten, Olle läste på nätet om vad som sas och Thomas lagade mat till sin Karin som bara hade ätit frukost och en pannkaka under dagen. Magnus och Thomas vet jag inte vad de gjorde.
Jag och Pelle delade på min tallrik med makaroner innan han kom till ro, och sedan har alla pojkar tagit sig till respektive hotellrum. Nu är det regn på ön, paddorna låter och Thomas har gått och lagt sig före mig, andra gången sen vi landade i januari.
Jag är genomtrött och slut efter en dag med många intryck och händelser. Jag måste säga att jag längtar lite hem efter en dag som denna, så ni vet.
Hoppas ni är rädda om er där ni är nu. Det försöker vi vara. Orkar inte läsa igenom vad jag har skivit med läs och korrekturläs inte så noga nu.. utan det är lite kort om vad som hänt oss idag.
Allt för nu, god natt
Det har varit en händelserik eftermiddag. Jag är trött nu. Jag väntar på att Thomas ska komma hem. Sen ska jag försöka sova. Det blir ett kort inlägg om dagen.
Vid 15 tiden kom jag och Pelle hem efter en stunds lek i poolen hos Mimo. Pelle var trött och somnade. Jag plockade lite här hemma och sedan satte jag mig en stund framför datorn. Satt och kollade på något då jag kände att hela stolen liksom skakade till, tänkte för mig själv att den kanske börjat gå paj..? För särskilt tjock är jag ju inte... funderade en gång till men fortsatte sedan med mitt på datorn. Sedan hände det igen. Stolen rörde sig på ett konstigt vis. Jag tittade ut genom myggnätsdörren och såg att Pelles parasoll på cykeln rörde sig. Konstigt. Jag tog de blöta handdukarna som vi just använt och gick ut med dessa på verandan för upphängning. Då kommer de thaiare på moppar till grannladyn. Grannladyn säger.. -Did you feel the eathquake? Yes, I did, säger jag. Det var så självklart när hon frågade. Givetvis var det jordbävningen jag känt av. Sedan började hon förklara att personalen från ett av strandhotellen var på väg mot henne och hennes hus.
1000 tankar i mitt lilla huvud. Thomas var på väg mot flygplatsen med en annan Thomas. Pust. Jag ringde honom och de hade ännu inte åkt från Kamala. Jag berättade vad jag varit med om och ber honom att komma hem, skicka Thomas i en taxi är du snäll. Sen lägger jag på. Det tar tid innan Thomas kommer. Olle är på väg och han kommer till vårt lilla hus. Men strax innan han kommer säger grannladyn att jag gärna får åka hem henne upp till bergen om min man inte är hemma. Nej, jag vill ingenstans utan Thomas tänker jag. Jag ringer igen. Han är på väg hem. Jag packar ihop vad jag kan komma på är nödvändigt, Pelle-mat, blöjor, våtservetter, filtar, pass, pengar och alvedon.
När Thomas kommer hem har han grabbarna Magnus o Thomas med sig. Thomas W skulle flugit hem nu ikväll. Thomas tar en snabbcheck här hemma och sedan tar vi vagnen och Pelle som nyss vaknat och hoppar in i bilen upp mot berget. Overkligt. Där är redan fullt av människor och bilarna står parkerade längs vägen. Jag blir trött av att skriva det här nu. Men jag fortsätter.
Vi funderade om vi skulle vara vid bilen, som vi parkerat nästan så långt upp det gick eller om vi skulle gå ännu längre upp där vi kunde se vattnet. Vi började med att sitta vid bilen. Det var middagsdags för Pelle och tack och lov har vi fått flera laddningar med burkar ner från vänner o bekanta så att vi har ifallatt. Nu var verkligen ett bra läge med burkar. Pelle åt men kände säkert på sig att vi var stressade, oroliga och annorlunda. Pelle åt och lekte sedan en stund på flaket. Vi var alla samlade, Olle, Thomas, Thomas, Magnus och så jag å Pelle. Efter en stund hör jag även ett rop från ett hotelltak i närheten. Det var Mimo. Skönt! Efter en stund vill Thomas gå upp på berget och jag vill inte vänta nere vid bilen så vi följer med allesammans. Pelle på Thomas arm. Jag hjälper en thaidam upp för den branta grus/sandbacken, säkert 80 år gammal. Det är varmt och fuktigt. Människorna i vår omgivning går uppåt, är lugna men allt känns ovisst och oroligt. Det är en hel del människor där uppe på platån. Både thaiare och faranger. De delar ut vatten till alla, några thaiare. De har ett strandställe nere vid beachen. Några i deras sällskap har walkie-takies och uppdaterar oss alla med information. Alla hjälps åt, någon delar med sig myggspray, en annan leker med min orolige pojk, en tredje gör upp en eld för att hålla myggorna borta. När jag och Pelle kommer tillbaka till vår strandmatta ligger det en 2årig Noel på vår matta och tar en paus. Pappan pratar i telefon med sin oroliga far i Sverige. Vi sätter oss bredvid och leker med två små pärlfigurer med en pingla i svansen som Pelle blivit road av och fått av en thaitjej bredvid oss. Det kom thaiare och delade ut glass, mjölk och andra tilltugg till barnen. Alla thaiare ska ha en stor eloge för deras otroliga sätt att vilja ta hand om oss som inte förstår eller vet.
Pelle fick ännu en matburk där uppe på höjden och vi delade med oss till några andra med barn. De blev glada. Pelle blev väldigt ledsen då någon skrek, och började även bli trött. Klockan gick och rätt som det var sa de att nu kommer vågen. Klockan var närmare 19. Men jag eller vi såg ingen våg. Det började skymma. Djuren började låta. Vi satt på strandmattan.. här sitter vi. Högt uppe på ett berg, det är varmt och utsikten enorm. Tur att det inte regnar. Den lervälling som det hade blivit där hade inte varit rolig. Jag, Thomas och Pelle satt på vår strandmatta och hjälptes åt med att få i Pelle ett kvällsmål. Vi visste inte var vi skulle ta vägen, skulle vi stanna häruppe hela natten? Någon sa att vågen skulle komma om 50 minuter, någon annan 18:30, en tredje 19 och en fjärde vid 21? Efter en stund i alla fall kom det en dam och sa att the gouverment hade skickat bussar som skulle ta oss till ett ställe där vi kunde få tak över huvudet, mat och toaletter. Hur skulle vi göra? Vi kom fram till att vi borde åka med. Vi började ta oss nedåt, nu var det mörkt. Thomas lyste med sin gigantiska dyklampa så det blev ljust. Skönt. Vi gick ner för branten som är brant. Jag har aldrig varit så långt upp som vi var idag. Jag har alltid tyckt att "djungeln" verkade så läskig däruppe, idag var djungeln min vän och jag satt mer än gärna där med skogen alldeles nära. När vi väl kom ner fanns där inga bussar. Bara hotellbussar som kom och hämtade sina hotellgäster. Hm? Jag gick in till skolan som ligger alldeles nära berget för jag såg att där var det många människor. De hade datorerna uppkopplade och hade direktkontakt med Sverige. De sa att om efterskalvet skulle gett ifrån sig någon våg borde den ha varit här vid 20 tiden. De skulle stanna i skolan tills dess. Okej, vi traskade hemåt. Erbjör någon familj som bodde på Sunwing att de kunde få "checka" in hos oss, inte stort med ändå nära berget och tak över huvudet. Men de tackade nej för nu.
Vi gick hem. Lät väskorna vara packade och försökte koppla av, komma ner i varv.
Jag gjorde klar Pelle för natten, Olle läste på nätet om vad som sas och Thomas lagade mat till sin Karin som bara hade ätit frukost och en pannkaka under dagen. Magnus och Thomas vet jag inte vad de gjorde.
Jag och Pelle delade på min tallrik med makaroner innan han kom till ro, och sedan har alla pojkar tagit sig till respektive hotellrum. Nu är det regn på ön, paddorna låter och Thomas har gått och lagt sig före mig, andra gången sen vi landade i januari.
Jag är genomtrött och slut efter en dag med många intryck och händelser. Jag måste säga att jag längtar lite hem efter en dag som denna, så ni vet.
Hoppas ni är rädda om er där ni är nu. Det försöker vi vara. Orkar inte läsa igenom vad jag har skivit med läs och korrekturläs inte så noga nu.. utan det är lite kort om vad som hänt oss idag.
Allt för nu, god natt
Fotografier..
Det blir ju onekligen mycket strandbilder på den här bloggen men eftersom vi spenderar mycket tid där så är det där bilderna tas. Pelle gillar mest att vara på stranden, pappan gillar mest att vara i havet och mamman varierar gärna.
Dagarna går väldigt fort nu. Det är varmt och vädret är i stort sett jättebra. Men häromdagen hade vi ganska mycket regn, så nu kan Pelle säga ”regna”. Han gick från fönster till fönster och sa ”änga” hela torsdagen. I det här landet kan det låta ganska mycket i och med att det regnar vilket då också upptog Pelles uppmärksamhet. När han vaknade i morse vid 4:45 och jag tog upp honom och gav honom en kram fick jag till svars ett pekfinger riktandes mot fönstret och ett ” änga” och mycket riktigt, det regnade. =) Han är en härmapa i mycket man säger och gör. Lilleman har också på vårt äventyr blivit lite mer internationell än vad han antagligen skulle varit om vi bodde kvar i Sverige så nu vid avsked säger han ”Ba-baj” och vinkar åt vederbörande.
Vi har vänner på besök och även min bror. Olle och Pelle har ”hängt” med varandra i snart en vecka. Olle har varit inkvarterad hos oss under några av de dagarna som Thomas spenderade på Söderhavet. Vi har badat, cyklat, lekt, ätit mat och bara varit! Detta gör att vi liksom ”hamnar efter” med bloggandet(jag skyller inte på Olle utan på att tiden inte räcker till för att vi har så mycket annat trevlig på G hela tiden) , tiden räcker liksom inte till. Därför blir det mest bilder idag och lite text. Ni får nöja er med en liten text till varje bild. På återseende!
Pelle leker med bilarna i sanden. 
Thomas och Thomas och Pelle leker. 
Pelle. 
Eftermiddagsstund på stranden, Kamala. 
En dag köpte mamma munk åt mig, jag gillade det inte. 
Men fruitshakes älskar jag! 
Mysigt!
Äntligen har vi tagit oss till Swensens, men vårt glasshak i Kamala är bättre enligt oss. 
Mamman o Pelle innan det muslimska bröllopet. Kortet är taget i vår trädgård.
Det är vårt hus som skymtas i bakgrunden. 
Häromdagen lekte Pelle med Sixten, då fick han prova en Ipad. Det gillades mycket! 
Pelle har gjort en vurpa på betongvägen utanför. Aj! 
Deep fried prawns and fruishake... Smaskens! 
BRUUUM. Morbror är hos oss. Kul! 
Frukost tillsammans med min kollega Roh. Jag tog en pannkaka. Roh frågade om jag ville ha ägg, ja varför inte tänkte jag? Det brukar ju vara ägg i pannkakor. Men när pannkakan kom förstod jag. Jag hade inte fått en pannkaka med ägg i smeten utan de gräddade en pannkaka och stekte ett ägg på/i pannkakan, vek ihop o vips en pannkaka med stekt ägg inuti istället för sylt. Jaja, det gick det med. Socker och ngn slags mjölk på också! 
Här går han, fram och tillbaka. Han lär sig grönsaker på malaysiska. =)
Nu åskar det och blixtrar det så mycket så nu blir det inte fler bilder. Pelle vill att jag ska vara hos honom nu för det mullrar så mellan bergen där vi bor så han blir störd i sin nattsömn. Sov gott mina vänner.
Kan man vara annat...
....än att vara glad, när man får vara med dessa killar? 
Bilden är från mitt födelsedagskalas från glassbaren på Kamala beach.
Vi var där och åt glass tillsammans med Karin, Micke och Eller den 11/3.
Pelle är roligare än någonsin just nu och jag är så glad att jag är ledig tillsammans med honom nu. Han bjuder på det ena buset efter det andra. Han "fejk"-skrattar när någon annan skrattar och leker kuragömma i vårt lilla hus så att han kiknar när man hittar honom. Nu har även morbror Olle dykt upp och bor tillsammans med oss några nätter och det har varit en höjdare. Nu är han en stor favorit!
Det är varmt just nu, riktigt varmt. Igår gjorde vi ett försök att vara på stranden mellan sovningarna, det var en dumt försök. Det var alldeles för varmt och jag insåg det ganska snabbt. Både Olle och Pelle tyckte att det var jobbigt. Jag skyndade mig att köpa varsin fruitshake och sedan for vi hem igen.
Då jag var ledig imorse tog jag och Maria och Pelle och Sixten oss en morgonpromenad. Det var trevligt. Skönt att komma ut på morgonen och röra på sig lite. Jag fick även iväg 2 brev till Sverige. Det brukar ta lång tid för mig att ta mig till postlådan. Detta beror på att postlådan är på andra sidan mainroad och jag försöker att vid så få tillfällen som möjligt korsa den vägen i onödan. Det är så mycket trafik där. Men idag skulle vi ju gå en bra stund på andra sidan och då kändes det okej.
Pelle har börjat med "något" som ser så roligt ut. Nu och då, så lägger han huvudet emot någonting och lägger sig på mage, benen rakt ut åt varsitt håll. Det kan vara en gata i Patong, madrassen här hemma, en boll, mitt på gräsmattan eller så håller han upp haklappen så att han kan vila sitt lilla huvud mot den. Det ser så tokigt ut.
Pappan i vår familj har under sin pappaledighet upptäckt och sett för mycket på Pippi Långstrump så han är ute på någon söderhavsö (läs: Similian island och Richelieu Rock) och letar efter den försvunna skatten (läs: valhaj och rockor) som Pippis pappa gömt någonstans. Jag hoppas att han är åter i vårt lilla hus på torsdag, efter att ha sett eller inte sett skatten.
Adios mina vänner och alla andra, som jag inte känner. //Wastvind