wastvind

Man glömmer bort att njuta av tiden emellanåt, men idag har jag stannat upp och njutit av nuet. Familjetid på golvet, lek i badrummet med vatten - tillsammans, alla tre. En kul dag med ingenting speciellt.


På köksbordet spinger en gecko och småmyrorna irrar runt.


Och nu precis, avfyredes det spektakulära fyrverkerier över hela himlen om någon nu är intresserad av att se det? Huset skakar på grund av detta, hundarna i gårdarna i kring blir rädda och skäller, sonen vaknar och undrar vad som försigår i vårt lugna lilla kvarter. Ljudet är enormt, det blir ännu högre av ekot i mellan bergen. Det håller inte på i 2-3 minuter utan snarare en kvart. Ge oss lite lugn och ro bara. Slappna av. Det är inte fyrverkerier vi vill se. Vi vill bara ha det lugnt och skönt. Det är jordbävningar nu och då. Vid 2 tillfällen den senaste veckan har vi förflyttat oss uppåt. Lägg av bara och låt oss få sova. Snälla.


______________________________________________________________________________________________



Här sitter vi hela familjen uppe på berget, onsdagen 11/4 2012 efter jordbävningen.



Några thaidamer roar Pelle som inte riktigt förstår vitsen med att vara uppe på
höjden där det är svårt att gå och där man inte får göra som man vill.
Han fick 2 pärldjur med en liten pingla på svansen av den ena tjejen, mycket uppskattade!



Under hela vår vistelse, vid alla tillfällen har Pelle skrikit rakt ut när Mossa dykt upp i hans synfält,
inte denna gång. I alla fall inte då Mossa var lugn och inte skrek.
Efter ett tag började han gorma åt någon en bit bort och Pelle blev superledsen.



_______________________________________________________________________________________________

Pelle tokar sig



__________________________________________________________________________________________________

Jag saknar havet, bilder från mars 2012.



Underbara, läskiga hav.



_________________________________________________________________________________________________

Det gäller att utnyttja det man har. De säger att vi ska vara försiktiga med havet och stranden,
 då får man skapa sina solställen. Att sola på flaket var djurfritt och hett!



__________________________________________________________________________________________________



Allt för nu. Läggdags. //Wastvind

Det blir ju onekligen mycket strandbilder på den här bloggen men eftersom vi spenderar mycket tid där så är det där bilderna tas. Pelle gillar mest att vara på stranden, pappan gillar mest att vara i havet och mamman varierar gärna.

Dagarna går väldigt fort nu. Det är varmt och vädret är i stort sett jättebra. Men häromdagen hade vi ganska mycket regn, så nu kan Pelle säga ”regna”. Han gick från fönster till fönster och sa ”änga” hela torsdagen. I det här landet kan det låta ganska mycket i och med att det regnar vilket då också upptog Pelles uppmärksamhet. När han vaknade i morse vid 4:45 och jag tog upp honom och gav honom en kram fick jag till svars ett pekfinger riktandes mot fönstret och ett ” änga” och mycket riktigt, det regnade. =)  Han är en härmapa i mycket man säger och gör. Lilleman har också på vårt äventyr blivit lite mer internationell än vad han antagligen skulle varit om vi bodde kvar i Sverige så nu vid avsked säger han ”Ba-baj” och vinkar åt vederbörande.

Vi har vänner på besök och även min bror. Olle och Pelle har ”hängt” med varandra i snart en vecka. Olle har varit inkvarterad hos oss under några av de dagarna som Thomas spenderade på Söderhavet.  Vi har badat, cyklat, lekt, ätit mat och bara varit! Detta gör att vi liksom ”hamnar efter” med bloggandet(jag skyller inte på Olle utan på att tiden inte räcker till för att vi har så mycket annat trevlig på G hela tiden) , tiden räcker liksom inte till. Därför blir det mest bilder idag och lite text. Ni får nöja er med en liten text till varje bild. På återseende!

Pelle leker med bilarna i sanden.



Thomas och Thomas och Pelle leker.



Pelle.



Eftermiddagsstund på stranden, Kamala.



En dag köpte mamma munk åt mig, jag gillade det inte.




Men fruitshakes älskar jag!




Mysigt!






Äntligen har vi tagit oss till Swensens, men vårt glasshak i Kamala är bättre enligt oss.




Mamman o Pelle innan det muslimska bröllopet. Kortet är taget i vår trädgård.
Det är vårt hus som skymtas i bakgrunden.






Häromdagen lekte Pelle med Sixten, då fick han prova en Ipad. Det gillades mycket!



Pelle har gjort en vurpa på betongvägen utanför. Aj!






Deep fried prawns and fruishake... Smaskens!





BRUUUM. Morbror är hos oss. Kul!





Frukost tillsammans med min kollega Roh. Jag tog en pannkaka. Roh frågade om jag ville ha ägg, ja varför inte tänkte jag? Det brukar ju vara ägg i pannkakor. Men när pannkakan kom förstod jag. Jag hade inte fått en pannkaka med ägg i smeten utan de gräddade en pannkaka och stekte ett ägg på/i pannkakan, vek ihop o vips en pannkaka med stekt ägg inuti istället för sylt. Jaja, det gick det med. Socker och ngn slags mjölk på också!







Här går han, fram och tillbaka. Han lär sig grönsaker på malaysiska. =)


Nu åskar det och blixtrar det så mycket så nu blir det inte fler bilder. Pelle vill att jag ska vara hos honom nu för det mullrar så mellan bergen där vi bor så han blir störd i sin nattsömn. Sov gott mina vänner.

....än att vara glad, när man får vara med dessa killar?




Bilden är från mitt födelsedagskalas från glassbaren på Kamala beach.
Vi var där och åt glass tillsammans med Karin, Micke och Eller den 11/3.

Pelle är roligare än någonsin just nu och jag är så glad att jag är ledig tillsammans med honom nu. Han bjuder på det ena buset efter det andra. Han "fejk"-skrattar när någon annan skrattar och leker kuragömma i vårt lilla hus så att han kiknar när man hittar honom. Nu har även morbror Olle dykt upp och bor tillsammans med oss några nätter och det har varit en höjdare. Nu är han en stor favorit!

Det är varmt just nu, riktigt varmt. Igår gjorde vi ett försök att vara på stranden mellan sovningarna, det var en dumt försök. Det var alldeles för varmt och jag insåg det ganska snabbt. Både Olle och Pelle tyckte att det var jobbigt. Jag skyndade mig att köpa varsin fruitshake och sedan for vi hem igen.

Då jag var ledig imorse tog jag och Maria och Pelle och Sixten oss en morgonpromenad. Det var trevligt. Skönt att komma ut på morgonen och röra på sig lite. Jag fick även iväg 2 brev till Sverige. Det brukar ta lång tid för mig att ta mig till postlådan. Detta beror på att postlådan är på andra sidan mainroad och jag försöker att vid så få tillfällen som möjligt korsa den vägen i onödan. Det är så mycket trafik där. Men idag skulle vi ju gå en bra stund på andra sidan och då kändes det okej.

Pelle har börjat med "något" som ser så roligt ut. Nu och då, så lägger han huvudet emot någonting och lägger sig på mage, benen rakt ut åt varsitt håll. Det kan vara en gata i Patong, madrassen här hemma, en boll, mitt på gräsmattan eller så håller han upp haklappen så att han kan vila sitt lilla huvud mot den. Det ser så tokigt ut. 

Pappan i vår familj har under sin pappaledighet upptäckt och sett för mycket på Pippi Långstrump så han är ute på någon söderhavsö (läs: Similian island och Richelieu Rock) och letar efter den försvunna skatten (läs: valhaj och rockor) som Pippis pappa gömt någonstans.  Jag hoppas att han är åter i vårt lilla hus på torsdag, efter att ha sett eller inte sett skatten.

Adios mina vänner och alla andra, som jag inte känner. //Wastvind

Mamman fyller på Lilleman med vatten.




Det var inte jag, jag är helt oskyldig till detta. Jag lovar.




Jag sover nästan alltid med ett eller två ben uppe på bygeln.




Börjar kunna själv.





Underbara ögonblick.




Kvalitétstid.




Stunder.





Ibland kommer regnet med en gång, tur vi har parasoll/paraply.





Plocka stenar och koraller är mysigt.







Potträning.





En tillräckligt stor sandlåda.


//Wastvinds

04:53 ringer klockan, det är dag att gå upp. Natten har varit lugn. Pelle sover bra numera vilket resulterar i att hans föräldrar också sover bra. Nattssömn uppskattas, särskilt av mamman. Pappan föredrar att sova på morgonen. Typiskt att Pelle har mammans dygnsrytm. Tidigt i säng, tidigt upp. Hur som helst, in i duschen, packa ihop de sista av grejerna. Ta med frukostpaketet och ut i mörkret. Jag hade avtalat tid med en taxi att komma och hämta mig men då jag var klar gick jag ut i natten och mötte upp honom. Det är häftigt att vara uppe tidigt i detta land. Fastän det känns oerhört tidigt så är man liksom aldrig själv vaken. Här börjar dagen tidigt alltid tidigare än jag vaknar, oavsett när jag vaknar.
Vi åkte mot flygplatsen, jag och min taxi. Likt en dokumentärfilm passerar jag delar av Kamala, Laem Sing, Surin beach, Bangtao, Changtaley och sedan försvinner minnet av namnen på övriga orter till min slutdestination i taxin. Eftersom jag inte varit särskilt ofta på övriga orter så har namnen inte etsat sig fast likt de övriga.
I dokumentärfilmen kan jag se människor som gör sig redo för dagen, för livet idag. Några cyklar med grönsaker i lådor både bak och fram, en annan rör i frukostgrytorna, en tredje tvättar sin mopperestaurang så att den ska bli fräsch just denna torsdag. Inte många, men en hel del människor färdas på cykel denna morgon, det är fortfarande mörkt och alla cyklar saknar både lampor och reflex. Hundar ligger utmed vägarna, en hund nästan mitt i ena körfältet på motorvägen. Ofta ligger det hundar utanför templen också, likt vakthundar ligger de där. Jag känner mig trygg inne i bilen. Det är lite trafik och vägen till flygplatsen känns bekant och vips så är jag framme. Jag reser lätt, bara en liten tygpåse med pass, pengar, en bok och det allra viktigaste, frukost!

Det är första gången för mig, att åka flygplan själv. Det känns annorlunda men också skönt. Jag tar mig in till gaten så snart som möjligt. Det är ISKALLT på flygplatsen och jag är mycket glad att jag tog med mig min hood-tröja. Jag sätter mig på en galon-liknandefåtölj och börjar läsa min medhavda bok. Boken handlar om en kvinna som lämnat en sekt. Jag kunde valt en annan bok känner jag efter ett par kapitel men fortsätter ändå läsa.

Jag somnar på min plats på flyget. Jag sitter utmed gången, när jag vaknar till känner jag att jag måste sovit en stund då min nacke värker lite. Jag tänker tillbaka på hemresan från Thailand en gång förut Jag ler på min plats 22C och fnissar lite för mig själv. Jag är verkligen trött på kvällar och nätter, jag har lätt att sova så även på flyg, så även denna gång, på väg från Frankfurt-Oslo 2010. Jag låter då pojkarna, Thomas, Åge och Jocke sitta bredvid varandra, själv sätter jag mig liksom nu utmed gången bredvid två norrmän. När vi sedan är på g och landa i Oslo vaknar jag till liv, efter ngn timmas sömn. Pojkarna fnissar men inte jag, jag är fortfarande trött. Jag gillar inte hyss när jag sover. Men jag vet inget om vad jag gjort minuterna innan jag vaknat. Men jag får se, för tre grabbar som Thomas, Åge och Jocke låter inte en tös som jag sova gott på en norrmans axel utan att ta kort. Nu var jag tack o lov själv och ingen satt bredvid mig.

Väl framme i Kuala Lumpur har jag fullt sjå med att hinna komma in i landet innan jag skulle ut. Det var ca 15 minuter av Malaysia jag hann med idag. Det kallar jag en power-visit. Jag hann med att se en regnig flygplats, en rolig bokaffär där jag handlade 3 pekböcker på malaysiska till Pelle, taxfree där jag köpte choklad till Thomas och en ”skvåttpan” där jag hann urinera. Det fanns även erbjudande om att köpa lösgodis och att få låna ett rött paraply till planet, jag avstod bägge.

8 h senare var jag tillbaka där jag började denna dag. Några RM fattigare, och med tillåtelse att stanna ytterligare ett tag i mitt Thailand. I mitt lilla hus, tillsammans med mina pojkar, här i Kamala. Pojkarna var sandiga och varma, de städade bilen. Vad härligt det är att komma hem när någon väntar på en. Underbart!

Lite av varje. ( hittade en inlägg jag glömt posta så jag postar det nu, från den 23/3)

Ögonblick att minnas. Jag försöker säga till mig själv (och till Thomas) – Kom ihåg det här ögonblicket.  Jag försöker skriva ner en och annan notering om min vardag och vår vardag, våra gemensamma ögonblick.  Idag fick jag ett sådan där ögonblick vid 13 tiden (7 svensk tid). Jag satt på stranden tillsammans med Thomas, Pelle och vår kompis Thomas som är på besök. Vi hade varit på stranden ett slag. Thomas (min) hade fått i sig mat och även jag fast på olika sittningar. Vi hade badat och var alla nöjda och glada. Trots att vi nyss hade badat var min kropp nog till 80% täckt av sand. Thomas:arna  byggde i sanden och var hur nöjda som helst.  Jag slappnade av, la mig ner på stranden raklång, hörde ni, slappnade av och blundade ett par sekunder. Pelle satt mitt emellan Thomas:arna och ”brummade” med sina färgglada bilar och sin gula traktor. Allt detta samtidigt som solen värmen, himlen är alldeles klarblå och havet brusar. Det är sådana ögonblick som jag vill minnas. Jag minns de alltid bättre om jag säger till någon annan att minnas just detta ögonblick, så när jag vill minnas ett ögonblick så påminner jag någon annan om hur bra jag tycker att livet är just då. Ögonblick.

Nu på eftermiddagen/kvällen mötte jag min kollega och vän på fredagsmarknaden för att träffas och för att få lite shoppingtid. Det är alltid så roligt. Hon är så härlig min kollega Roh, alltid något nytt, spännande att berätta. Hon är en 31 årig thailändska som jag känt sedan 2008. Idag skulle vi ses 18:15 men när klockan blivit 18:27 ringde jag och jag får till svar.. Commming, Commmmming!  Jaja, väl där så strosar vi runt. Pratar om det mesta och ingenting. Jag är ofta ganska hård när jag prutar. Jag bestämmer mig innan vad jag är beredd att ge. När försäljaren sedan tar fram miniräknaren så bestämmer jag mig nästan omedvetet beroende på den summan de skriver i om jag ska ta mig an en diskussion om priset. Efter ett tag säger Roh, jag antar att de inte kommer gilla mig efter idag. Jag frågar om det är för att jag är med och hon säger ja. Det är för att jag är farang och hon inte. Hon får ett pris, jag ett annat. Vi ska inte shoppa tillsammans tycker försäljarna. Men det tycker vi, eller åtminstone jag. Ibland kan det ju gynna mig. Att kunna en och annan fras + siffror på thai gynnar mig ofta när jag handlar. Innan de ens hunnit slagit in summan de vill ha, har jag sagt det pris jag är beredd att ge. Ofta får jag det pris jag vill ha. Men inte alltid. Sen är jag inte rädd för att ta i när jag prutar, ibland lyckas jag och ibland får jag en blick som om jag vore från vettet. Värt ett försök, här finns ju hundratals försäljare som säljer ”typ” samma saker. Idag handlade jag en väska, lite hårklämmor, några t-shirtar och shorts till Pelle – till i sommar och ett alfabet. Tror det var allt.

Jag har precis lagt Pelle, Thomas började. Men så lyckades jag komma hem precis när Pelle skulle somna in och han ”råkade” se mig. Det är dömt att misslyckas. Vi bor, som jag kanske tidigare sagt i ett kök med sovalkov, sovalkoven har en glasvägg som är mörk men man kan se bra inifrån och ut. Därinne sover vi alla tre. Jag och Thomas längs fönstret och Pelle vid vår ena sida på sängen i sin egen säng. Pelle har fram till nu sovit oroligt en tid. Det har varit tufft för oss med sjukdomar såsom hosta, förkylningar och vattkoppor.  Men sedan vi slutade med amning så har nattsömnen blivit betydligt bättre. Nu kan han sova 19-02 utan att vakna och bli ledsen. En napp kan man behöva fixa men inget annat. Efter 2 har det blivit lite oroligt ett tag men tänk vilken skillnad. Under ca 13 månader har jag MAX sovit 4 h i sträck. Att nu vid flera tillfällen få sova mer än detta i sträck är för mig underbart! Kanske kan det bli en HEL natt i framtiden, det finns ett ljus i tunneln.

I lördags var jag och Maria i Patong. Det var trevligt. Roligt att komma ut en kväll. Klockan hann bli läggdags för Pelle innan vi for iväg med Pelle var fortfarande vaken när jag åkte. Pelle och pappan skulle få ett par timmar för sig själva och förhoppningsvis skulle Pelle sova gott.  Jag och Maria hann precis in till Patong och Jungceylon innan himlen öppnade sig och regnet vräkte ner. Jaja, så hade det ju varit ett tag så det var ju inget nytt. Vi slog oss ner under tag och beställde in Pepsi och morotskaka. Nja, det här med bakverk det kan ingen i Thailand är jag beredd att påstå. Men det var hur som helst trevligt. Vi satt där ett par timmar, innan vi fortsatte mot en bar och sedan till ett fiskspa.

Hoppa hit, hoppa dit.

Nu ni! Nu duggar det tätt mellan mina inlägg. Men jag känner mig nödgad och tvungen att förtälja om min visaresa.

Jag kanske ska börja med att förklara begreppet visaresa. Till många av de länder vi svenska medborgare brukar åka till, erhålls ett 30dagars visa vid ankomst med flyg. Därför tror många knappt att man behöver ett visa för att åka till Thailand. Det är tyvärr fel.

När man stannar längre än 30 dagar måste man ansöka om tillstånd (visa) för att uppehålla sig längre än dessa 30 dagar.

Mitt visa ”ger” mig tillstånd att stanna i thailand i 90 dagar och att jag på samma visa får komma till thailand 2 gånger. Alltså 90dagar + 90 dagar = 180 dagar! MEN, för att få använda mitt andra tillstånd att komma hit, måste jag korsa gränsen någonstans. Känns onödigt och krångligt, men gynnar den lokala kollektivtrafiken!

Det finns många sätt att göra sitt ”visarun” jag valde det lättaste.

Flyg till Malaysias huvudstad Kuala Lumpur och hem igen.

Min resa började egentligen redan på onsdagskvällen, Herr T.Wirén är här på besök. Jag skulle bara åka ner och hämta lite gott medskick från Sverige, ett ärende som borde ta max 20 minuter inklusive yoghurt inköp på 7-11. Men med min urusla moral och behov av socialt umgänge förvandlades min snabba tur till en sitta och snacka skit kväll. Timmarna gick, men inte jag. Vips blev klockan efter 23, och min planerade avfärdstid var ju 05:00… Aja skit sak samma, jag åkte hem la mig och kunde inte sova. PANIK!

Vaknar innan klockan 04:27, lagom pigg, lagom trevlig. Går upp.

10 minuter sitter jag nyduschad, nykaffad i bilen på väg till flygplatsen. Arg som vanligt på morgnarna.

En halvtimme senare rullar jag in på Phuket International. Hittar som vanligt en parkering på första raden, rycker tag i min ryggsäck och springer in i avgångshallen.

Jag har bråttom att checka in, efter incheckningen vet jag att jag inte behöver ha det minsta bråttom.

Jag kryssar runt bland förvirrade gruppresandes  Koreaner som trots sina rosa gruppsamhörighetskepsar förlorat sin Tourleader. Annars är det ganska lugnt på flygplatsen. Jag hittar min incheckning ganska fort. Känner att mitt ökända morgonhumör sakta ljusnar något.

Jag ställer mig i den väldigt korta kön till inchecken, kanske tre personer före mig, det är lugnt jag hinner. Men då, precis när det är MIN tur att kliva över det gulmålade strecket på golvet, det är MIN tur att få känna att jag hann i tid, det var MIN tur att få gå och käka frukost och dricka kaffe, händer det som inte får hända i moraletikens Sverige. En stor, riktigt stark bufflig ryss i armkrok med sin fula tjej tränger sig för mig i kön och hivar upp sitt pass på disken.

Min hjärna, min övertrötta hjärna, min övertrötta stressade hjärna börjar kalkylera den nya situationen och går in i KILL MODE. Inombords känner jag hur jag skriker ”You fu#%&ng ass, mind the fu#%&ng que. Samtidigt som jag sparkar och slår. FUNKAR INTE…

Min hjärna räknar snabbt om situationen, den tänker: 2 meter ryss, 100kg ryss, muskler  överallt, hemsk tjej, bråk i thailand och bestämmer sig för RESON MODE.

Det som händer följande:  Min hjärna börjar prata med en lagom bestämd röst.

-Hey Pal mind the que!

Inget svar, igen lite högre lite mer bestämt!

-HEY PAL MIND THE QUE!

Han bryr sig inte, förstår mig inte, skiter fullständigt i mig.

Jag sträcker mig upp och knäpper manligt med fingrarna nära hans ansikte. (Sug på den ni, knäppa med fingrarna manligt! Ha ha ha) Han vänder sig om, tittar rakt genom mig liksom bakom och förbi mig samtidigt som han skrattar och knäpper med fingrarna.

Jag hör hur folk bakom börjar skratta, jag vänder mig om. Bakom oss står ett helt följe bestående av en drös med pekandes och alldeles exhalterade småkillar, 2 thaiare som bär ryssens handbagage, några pappor som står och skrattar och lite annat löst intresserat folk.

Ryssen vänder ryggen mot mig och fortsätter med sin incheckning lämnar mig som ett fån bakom sig. En svensk man i 40års åldern som står alldeles nära, lutar sig mot mig och säger.

-Det där är ju (ett namn jag inte minns) den ryske NHL spelaren.

- Aha?, det äset trängde sig ju.

Mannen svarar inte, vänder sig ifrån mig och tittar på sitt pass.

Själv står jag där med en ryssj*vel framför mig, dessutom NHL spelare. Min hjärna börjar räkna sina tillgångar.

Vi har: (jag och min hjärna alltså)

Svart bälte, i dykning. FUNKAR INTE

En kompis som tränar kampsport. FUNKAR INTE

Glasögon och bollfrisyr. FUNKAR INTE

Det tyngsta och vassaste i min ryggsäck är en kudde. FUNKAR INTE

Ett vältränat förråd av diverse skällsord, dock inte på ryska. FUNKAR INTE

Medan min hjärna räknar genom mina alternativ för att återta kommandot, återta min värdighet. Blir jag plötsligt störd.

-Solly Sir Youl passpot?

Mannen bakom incheckningsdisken.

Jag vaknar upp och ser att ryssen med sitt entourage är på väg mot gaten.

Fan. Jag missade min chans för en snabb dräpande kommentar. Eller nått. What ever.

Jag checkar in, får mitt boardingcard och går med rynkad panna och bestämda steg in mot min gate.

Väl där sjunker jag snabbt in i min bok, den är rolig. Snabbt försvinner mitt dåliga humör. Ända tills jag rycks ur min låtsa värld av ett ståhej bakom mig. Jo då, så jävla klart! Där sitter min antagonist och skriver autografer och poserar på bild med småkillar.

Är man välbetald hockeyspelare kan man väl ändå sitta i en sån där VIP-lounge, eller betala någon som kan checka in en? Håll er i alla fall på er plats i köerna.

Gaten öppnas, jag sätter mig på min plats i planet. Resan går fort och smidigt, så när på att Mr NHL sitter  på andra sidan mittgången lite framför. Tyvärr fick han inget varmt kaffe i knät eller så.

Jag får väl helt enkelt börja köpa hockeybilder och kasta pil när jag kommer hem. Hämnd måste utkrävas.

När vi klivit av planet får vi gå en bit ute på asfalten i Malaysia. Jag känner bilnyckeln ligga i fickan, det känns annorlunda. Här går jag i en annan del av världen, jag hittar efter ha vart där flera gånger förut. Jag har min egen kudde i ryggsäcken och bilnyckeln i fickan.  

När jag passerat imigration, passkontroller och tullare, kommer jag in på terminalområdet igen. Där skulle jag slå ihjäl åtta timmar. Jag hittade den här tuffa racingsimulatorn. Tänk vad häftigt, sitta i en riktig formel ett bil, med den riktiga formel ratten och depåtöserna som står och hejar på bredvid. Det var dessutom gratis, men jag vågade inte köa nå mer samma dag, så jag avstog.

Jag gick och köpte mig en bok, det blev Sir Arthur Conan Doyles samlade verk. En för mig oläst klassiker, dessutom är det på det viset att man om köper klassiker eller historieböcker får man mest bokstäver per Ringit. (Som valutan där heter, och var övrigt en bristvara i min plånka)

Med mitt nya litterära fynd satte jag mig på Starbucks. Starbucks är bra, men inte för sitt kaffe, utan för att dom har kontaktuttag och gratis internet. Så jag köpte en liten kopp kaffe, startade internet på telefonen, pluggade in laddaren till den samma och satte mig och läste om Sherlock Holmes.  Några timmar senare, när telefonen börjat bli färdig laddad och mina ögonlock tunga som bly fick jag äntligen checka in. För er som inte är så vana att flyga så är det i gaterna  det finns sittplatser, som man kan shanghaja sisådär 3-4st i rad. Lyckas man med det kan man ligga. Rutinerad flygplatsväntare som jag är hade jag som skrivit tidigare tagit med min egen kudde. Tricket är bara att kunna rävsova tillräckligt bra, så man kan strunta i att folk tittar på en och vill åt ens plats.

När jag vaknade upp ur min halvdvala blir jag förvånad av att jag är omringad av hundra vita skäggprydda turbantomtar, samt deras lika många fruar. Det visade sig att där jag hittade mina platser var den gate som nästa avgång till Iran skulle gå ifrån. Jag har många gånger önskat mig en sån där arabisk vit kaftan. Dom ser ju så sköna ut. Men vad jag verkligen inte gillade var de Iranska hustruarnas klädsel. Burka. Inte bara hidjap (huvudduk som man kan se i Sverige) Utan fullständig svart klädsel, varenda millimeter av hud var täckt. Att se ögonen på kvinnorna är helt omöjligt. Tillråga på allt satt flera av dem och åt nudelsoppa med ätpinnar. Kul. Männen fick liksom hjälpa till att lyfta lite på tyget så tanten kunde pilla in lite käk under kjoltyget. Tur att dom bor i ett öken land i alla fall, så att dom är vana med lite värme. Själv skulle jag aldrig kunna drömma om att bära långbyxor här. En annan grej som jag satt och funderade på, hur dom leker ryska posten på mellanstadie discona? Kul liksom, okej nån känner sig wild and crazy och går för kyssen! Lekledaren pekar på en svart kon.

-En kyss på den?

-Nä

Han pekar på en precis likadan svart kon.

-En kyss på den?

-Nä

Han pekar på den tredje svartklädda konen och säger:

-På den?

-Jaaaa!

Jamenar var är spänningen? När man leker ryska posten måste ju både dom snygga tjejerna som har BH och dom fula som har rosa mjukisdressar vara med. Annars blir det ju som sagt inte spännande.

Hemresan gick fint. Trött och eländig landade jag hemma på ön igen. Glad över att bara ha 30 minuters bil tur hem till Kamala, min familj och säng. Oturligt nog, jag som var så nöjd över min fantastiskt bra parkeringsplats, hade brutit mot en Thailändsk oskriven trafikregel. ”TA FÖR I HELVETE INTE PLATSERNA LÄNGST FRAM FÖR DOM SKA VI, TAXICHAFFISARNA HA!” Regeln. Straffet för den oskrivna regel kan ni se här.

Lite blandade kravallstaket nån bagagevagn och en låst bil inklämd mellan toyota bussar utan chaffisar. Shame on me… OBS! Mamma kan sluta läsa här ni andra kan ju scrolla ner om ni vill. 

Bilen hade ingen växel i så jag knuffade undan bilen och ställde alla kravallstaketen framför den i stället! HA!

Hämden är ljuv! 

Hej igen!

Thomas här.

En snabbrapport från söderhavet:

Sista tiden här nere har ett skönt lunk infunnit sig, saker och ting rullar på. Ungefär som vågorna på stranden. Rätt vare är så kommer den sjunde vågen, lite mer oväntad, lite större och mycket mer spännande. Precis som för oss. Hux flux hittar vi på nått lite mer oväntat roligt.

Förra veckan drog jag på mig spendershortsen och köpte en ny BCD. BCD betyder Buoyancy Control Device eller helt enkelt på ren svenska ”avvägningskontrollmanick” Och för att avväpna det helt, västen man har på sig som håller i flaskan man andas ur.

Jag slog på stort och köpte det jag ville ha, det var dyrt men kul. Så nu är jag stolt ägare av en sån BCD som dom lite mer avancerade dykarna använder. Skillnaden mot dom ”vanliga” bcd:erna är att en sån här moliox byggs ihop av olika egen valda delar. Allt efter tycke och smak, ungefär som att köpa ett kök på IKEA.

En annan väsentlig skillnad är att den nya BCD:n är mycket tyngre och inte lika skön som en sån som ”vanliga” dykare använder. Men kan lyfta flera flaskor på samma gång.

Och för att prova ut vilka delar som min nya moliox skulle bestå av var det ett digert utprovande av allsköns detaljer. Efter några timmars provande satt jag i vår toyota på väg hem igen, med min nya BCD i baksätet. Dagen efter ville jag prova den på riktigt, så jag packade in familjen i silverpilen och åkte till Teo i bang tao för att hyra luftflaskor. Efter besöket där åkte vi ner på stranden i Bang Tao, där jag övade med mina nya grejer under vattnet.

Det måste sett roligt ut för dom turister som har några förkunskaper i dykning, här kommer en blond kille med sin övertuffa dykutrustning gåendes på stranden med en picnick korg i ena handen och en lillkille i andra handen. Dessutom går ner i vattnet på en ”turiststrand” bland solstolar och strandförsäljare för att göra ett dyk. För att ni verkligen ska förstå hur meningslöst det måste ha sett ut kan jag likna det med att komma med en hockeyutrustning på en innebandy match och dessutom dyka på ett ställe som erbjuder lika många sevärdheter som en grusfotbollsplan. För övrigt hade jag mina obligatoriska guldfärgade pilotsolbrillor på mig. Jag kände mig som Iceman i filmen topgun.

Men… Det ÄR nyttigt att öva med ny dykutrustning speciellt om man dyker som jag gör, ensam.

Solodykning har blivit min nya grej. Jag började redan förra sommaren med att utforska dalarna undervatten, själv. Sen blev det några stunder av arkeologiskadykningar i Arboga ån delvis själv.

Enligt organisationen jag tillhör (PADI) är det väldigt olämpligt med solodykning, då man inte har någon att ta hjälp av om det skulle gå snett. Det är sant, väldigt sant.

Därför nyttan med övning övning och övning.

Några dagar senare, allså igår tisdag, packade vi in oss i silverpilen igen. Den här gången tog den oss till en liten ytterst diskret liten strand, Hua beach. Jag upptäckte den när jag tillsammans med Kalle körde min divemaster utbildning. Den stranden bjuder på ett trivsamt stranddyk om man känner för att gå en liten bit över stenar i vattnet. Sagt och gjort. Pelle och Karin byggde sandslott på vår ”privata” strand medan jag traskade i 10 minuter för att komma ut till dykbart djup.

När jag kommit ut till ett djup av 150cm, vågorna var ganska stora och slog över mitt huvud strömmarna knuffade mig fram och tillbaka. Tryckte jag på knappen som släpper ut luften ur BCD:n och gled jag ner som en val som vart till ytan för att hämta luft. Känslan att komma ner under är tystnad och stillhet. Allt oväsen som vågor och vind orsakar försvinner i ett nafs. Vågorna och strömmen gjorde sig påminda och jag vågade mjukt fram och tillbaka. Sikten var kraftigt begränsad av all sand som virvlats upp av strömmarna. Efter någon minut när jag passerat 5 meters djup klarnade det upp och fiskar och koraller blev synliga. När det inträffar känns det alltid som att komma hem. Allt blir enkelt. Bara jag och havet.

Mitt enkla solodyk, blev 45 minuter långt, ett varv runt klipporna som sticker upp ur havet sydväst om stranden i Kamala. 45 minuter avkoppling.

Väl uppe på land ordentligt trött i benen efter något felberäknad tidvattenström väntade Pelle med en kratta i handen. Det var bara att kasta av sig grejerna och bli pappa igen.

Det är stunder som de här som är värda att minnas. Ta med sig och le åt när den hårda vardagen åter gör sig påmind.

Apropå vardag. Så har det hänt grejer i Sverige. Far min har krockat med en älg och farbror Snorkels nervbanor har tagit semester. Det är SÅ typiskt att allt ska hända när man inte kan hjälpa till. Far min, har efter alldeles för många år bakom ratten på olika fordon, tillslut träffat på skogens konung. Resultat? Lätt ombyggt fordon, han fixade till sin ford focus  så den blev plattare än Lamborghinis senaste kärra. + ett gäng frakturer på diverse nack och rygg kotor. Han liknar numera” grannen i Beck” med sina ryggplattor och nackkragar.

Farbror Snorkels nervbanor eller ja nått sånt iaf, fick nog av Fazer choklad och skumpandes i lastmaskin. Dom gick i strejk och därmed basta.

Den lagom kuranta farbror som körde oss till Arlanda blev två veckor senare ett lagomt less vårdpaket som fick äta lagom fin sjukhusmat med sugrör. Till råga på allt, missade han all snö som han gått och väntat på att få skotta bort ända sen de sista flingorna försvann i mars förra året! Därför fick min kära inte fullt lika lagoma mor kavla upp skjortärmarna och hålla fortet fritt från detta otyg. Snön allså. Det kan ju verka som en piece of kaka, ända tills man träffat på farbror snorkels inte heller så värst lagoma utrustning för snöbortforsling. Hans automatiska automatskyffel som man kan tippa med är ungefär lika lätt handskas med som farbrodern själv. Fördel om man har skogshuggar armar och Ironman fysik.

Jag bifogar en länk på fars platta bil och en på snorkels nervbanor.

Nu ska jag avsluta det här, jag har en sovandes pojk brevid och ett snabbkaffe som snabbt blir kallt.

Ha det bäst så hörs vi snart igen.

Farsans platta bil:

http://fagersta-posten.se/nyheter/1.1567382-tva-till-sjukhus-efter-krock-med-alg

Tillflyktsort för lessna nervbanor:

http://www.google.se/imgres?hl=sv&biw=1280&bih=588&tbm=isch&tbnid=R3fcXjoyG1C7SM:&imgrefurl=http://sydneytohelsinki.blogspot.com/2012/01/my-sweet-tooth-satisfied.html&docid=KCKAeI4I5PHDoM&imgurl=http://1.bp.blogspot.com/-ntrxzaQMkLc/TyRae47_4zI/AAAAAAAAAZA/NKuR1AAvaOU/s1600/KF%25252BFRONT%25252BSHOP.JPG&w=1600&h=1037&ei=54JpT92TBNHrrQeZ_u2SCA&zoom=1&iact=hc&vpx=481&vpy=289&dur=2054&hovh=181&hovw=279&tx=177&ty=158&sig=114076188136528805881&page=2&tbnh=115&tbnw=177&start=21&ndsp=28&ved=1t:429,r:3,s:21

Jag lägger även in lite nya relevanta bilder!

Fredagar ojämna veckor har vi stranddag. Detta innebär att vi träffas på polisstationen i Kamala, alla elever och lärare. Vi träffas under tak, för då har solen bestigit berget och lyser på oss, förhoppningsvis. Därefter hissar vi flaggan och sjunger nationalsången. Fastän jag "sjungit" den thailändska nationalsången nu i över två månader, alla dagar jag arbetat kan jag fortfarande inte påstå att jag kan den.. men jag kan melodin något sådär och gör mitt bästa. Vi sjunger även den svenska och amerikanska när vi är där nere. Vi traskar sedan vidare på led, en liten och en stor till vårt "hak" på stranden. Först har vi som varje morgon, samling fast här har vi den på stranden och den blir alltid lite annrolund mot den vi har i skolan. Havets vågor låter högt och det är svårt att få alla att vara koncentrerade när de sitter i en sandlåda, oavsett om de är 2, 6 eller 15 år. Jag lovar! Hur som helst. Dagarna på stranden är ju underbara, men samtidigt lite jobbiga med tanke på det ansvar som ligger på ens axlar. Som tur är så var vågorna lugna och fina igår. Vi har två praktikanter nu och det var deras uppgift att planera och hålla i dagens aktiviter. Själv agerade jag "hållare", kon och  hjälpreda. Och så badade jag!
Här står jag och min kollega Roh, två lärare, så olika och så roligt emellanåt. Jag låter bilden tala för sig själv.




Den senaste tiden har vi haft Micke och Karin och Ellen här. Vi har haft många fina dagar tillsammans. Vi har träffats varje dag utom en, bland annat därför har bloggandet varit lite bortprioriterat. Men men nu är vi besöksfria till tisdag så nu minsann...


Vädret i Thailand är varmt, men det är mycket sämre än vad jag vill! Jag vill ha sol och blå himmel. Ett och annat moln är okej men nu har det varit mycket regn och framförallt mycket moln.

I söndags förra veckan såg jag en "prick" på Pelles tumme. Det är i vår värld inte så konstigt, myggbett och värmeutslag har Pelle haft en hel del av. Men nu var det ett tag sedan har såg ut som en prickig Lilleman... Men söndagen gick. Vi badade på Surin beach, lekte på stranden, firade min födelsedag med glass på glassstället och åkte sedan hem. Måndagen kom och Pelle var liksom kinkig... Väldigt mammig. Jag gick till jobbet och vid 9 tiden fick jag ett sms, Pelle har feber. Min första tanke.. Jaha, igen! Men vad gör man. Jag jobbade på och vid tre kom jag hem. Jag tyckte att Pelle var prickigare men tänkte att det är ju varmt, men ändå fanns de där prickarna på min "hjärna". På måndagen var vi bara hemma och tog det lugnt. Tanken var att jag och Karin skulle haft en "Patong"-kväll men den sköt vi upp. Tisdag och Pelle var feberfri sedan måndageftermiddag. Jag jobbade och efter jobbet liftade jag med Jenny( en kollega) till SunWing efter en snabbdusch + ombyte hemma. Där på hotellrummet träffade jag hela ligan. Pelle var inte riktigt sig själv och blev väldigt glad att se mig. Men OJ vad prickig han hade blivit, liksom blåsor och många! På kvällen sökte vi på nätet och Yes, det verkade inte bättre än att Lilleman fått vattkoppor! Jaja, bara att gilla läget. Men sedan dess har Pelle varit sig själv (fast OTROLIGT mammig) och prickarna börjar nu bli uttorkade och de verkar inte klia så mycket. Det man märker mest är att han är en ål på natten.. fram och tillbaka.

I tisdags åkte i alla fall jag och Karin till Patong. Härligt att få vara med en god vän själv en stund. Prata i lugn och ro om allt mellan himmel och jord. Skönt att få sitta i en soffa på Pizza hut och moffa pizza i lugnan ro. Underbart att få manikyr och predikyr och fotskrubb i en sval fåtölj och bara bli ompysslad. Kul att få gå i affärer och prova jeans i AC med en kompis som smakråd. Ja, det var en bra kväll för oss Karin:ar.

I torsdags hade jag min lediga dag. Jag älskar mina torsdagar! Vi softade på förmiddagen, Pelle sover 2 ggr om dagen nu igen efter feber och vattkoppor. Nattetid sover han okej trots detta nu, han behöver nog lite extra sömn. Efter lunch tog vi "Silverpilen" till Patong, vi hade ingen direkt plan men det blev spontanshopping för hela familjen, ovanligt och kul! Både jag och Thomas och Pelle hittade saker som fick följa med oss hem. Middagen intogs på Burger King. När vi är i Patong passar vi på att äta internationellt som vi så fint kallar det.

Ja, och idag har vi varit en sväng till Bangtao beach efter lunch, grävde lite i sanden, byggde lite sandkakor och ett slott. Badade lite i havet och framförallt så får Lilleman traska runt bäst han vill, vågorna är små så han kan i princip traska ut i vattnet själv. Pilla på snäckor, blad och andra småsaker som sten och träbitar i sanden. Där är han så glad, så glad!

Nu har Thomas åkt iväg och handlat middagsmat från marknaden, (vi åt marknadsmat igår också) Pelle sover gott och jag ska börja avsluta för att istället duka fram skedar till middagen och plocka undan lite.

Ha det gott och njut av dagen, just idag! Jag försöker göra det och jag lyckas, i alla fall ganska ofta! =)

Kamala 9 Mars 2012

Hurra Hurra Hurra!

Idag är det Karins födelsedag!

Sånt tar vi inte lätt på, i det Frisk Wästvindska hemmet. Födelsedagar ska firas med sång och frukost på sängen. Födelsedagsbarnet ska få välja mat etc etc… Det ska kännas att man fyller år.

Själv (thomas) firar jag min egen födelsedag elva gånger per år. (Mao fyller jag egentligen 30år & två tolftedelar idag) Jag fyller ju också den 9:e, förvisso i januari men jag firar varje 9:e utom just idag. Jag vill ju inte inkräkta på Karins dag.

Tyvärr fick Karin varken sovmorgon, sång eller frukost på sängen i morse.

Den lille ”plösen” som precis fyllt 1år och en tolftedel för några dagar sen, firade det med ett jätte kalas och drog på sig en förkylning och vill därför inte sova på nätterna. Och får inte han sova får inte vi….

Jag tror det är i ordningen natt nummer fyra, då vi sovit i korta intervaller alldeles för korta stunder samtidigt som vi skakat pojke och vagn värre än ett högintensivt Zumbapass fyllt med lagom feta 40årskrisande tanter och farbröder.

Dagarna här nere rullar på, vi är trötta men låtsas inte om det. PeeWee är ju som alltid nöjd och glad när han är vaken. Så vi passar på att göra så många roliga saker vi orkar.

Igår var vi på Zoo, det var kul. Det bästa med zoo i thailand är att man kan komma så nära djuren. Vissa kanske tycker att den svenska djurparkssäkerheten är betryggande, men jag gillar inte att stå i en övervintrad betongbunker från 1944 med kikare för att titta på strutsar.

När tigerburarna är låsta med hänglås av samma typ som man låser skåpen i omklädningsrummet i badhuset, är spänningen på rätt sida av rolig.  Jag passade till å med på att klappa en tiger på örat! (genom burgallret)

Ytterligare en mysig sida med thaidjurparker att det alltid finns elefanter, jag eller snarare vi gillar elefanter. Man kan köpa bananklasar för att mata dom glumna kräken, vilket vi också gjorde. Jag köpte sex banan klasar. Karin matade elefanter Jag matade elefanter tom Pelle matade elefanter, och alla blev nöjda och glada. Jag blev helnöjd när Pelle inte blev rädd för ett tremeter högt djur som girigt far med sin snabel mot oss i jakt på bananer, han gjorde som vanligt tog det med ro och sa ”gekke” (brukar betyda gecko, men verkar även funka som universellt ord för bra)

Tyvärr verkar det som om zooparken i Phuket är på nedåtgående, sist vi var där var 2006 och då var allt fint och fräscht och fållorna fyllda med spännande djur. Nu kändes det slitet och vissa av fållorna för exotiska djur var utbytta mot mindre spännande tuppar och höns. Flera av dom stora hängnen var fyllda med krokodiler. Det är ju kul, men när man sett 240st krokodiler vill man kanske inte se 150 till. Dom ligger ju dessutom bara still och sover.

En annan sak i vårt liv som förändras, är att vi skaffat en bil. Vi har tillfälligt en Toyota Vios, den ser ut som en VW Jetta, fast nyare och mer toyotig. Den har en automatisk växellåda som växlar precis som den vill, och en för liten motor. Ibland när vi åker över bergen här på Phuket bestämmer den sig för att växla ner en sisådär 4-5växlar. Då blir det  äventyrligt att vår lilla silverpil blir förbytt från en tråkig gubbkärra till ett rytande morrande (önskar att jag kunde skriva tiger) lamm. Den bara låter illa men det händer inte så mycket mer. Men den tar oss dit vi ska, torrskodda i regnet. Jag ska dessutom byta bort den idag tror jag. Jag har blivit lovad en schysst deal på en STOR pick up. Får se om det blir så…

Del 2 i pappaskolan:

Distraherande åtgärder som nyckel för livsuppehållande åtgärder

Småkillar behöver mat, sova, borsta tänder och glada föräldrar. Det kan verka ganska lätt att hålla staplarna uppe på fyra kategorier. Så är sällan fallet.

Jag har släppt allt vad pretentioner heter. I alla fall när det kommer till ”dom stora fyra”.

Youtube har blivit vår bäste vän, där finns allt ifrån alla tänkbara barnprogram till lady Gaga och djurvideos.

I morse när Pappan var som tröttast fanns hon där för oss. Rödhårig och fräknig räddare av både sin egen far och Pelles. Samtidigt som Pippi Långstrump läxade upp ”Blod Svendte” och ”Jocke med kniven” i Pippi på de sju haven, kunde en minst lika tillfångatagen Pappa (dock inte inlåst i ett torn) passa på att borsta tänder på sig själv och pojke, diska och äta upp sin gröt. Frihet i en laptop.

På nätterna när småkillar inte kan sova, krävs tyngre grejer med lite fart, typ Lady Gaga eller ”Rolling in the deep” med Adele.  Vi har haft många tunga stunder då vi kunnat prova ut det bästa på tuben för små killar.

Strukturerad som jag är, har jag sammanställt en analys över våra vanligaste barnprogram vi tittar på.

Varsågoda! Kolla in bilderna!

Fina pojkar vid havet

Poolbad

Fina vänner





Elefantshow