04:53 ringer klockan, det är dag att gå upp. Natten har varit lugn. Pelle sover bra numera vilket resulterar i att hans föräldrar också sover bra. Nattssömn uppskattas, särskilt av mamman. Pappan föredrar att sova på morgonen. Typiskt att Pelle har mammans dygnsrytm. Tidigt i säng, tidigt upp. Hur som helst, in i duschen, packa ihop de sista av grejerna. Ta med frukostpaketet och ut i mörkret. Jag hade avtalat tid med en taxi att komma och hämta mig men då jag var klar gick jag ut i natten och mötte upp honom. Det är häftigt att vara uppe tidigt i detta land. Fastän det känns oerhört tidigt så är man liksom aldrig själv vaken. Här börjar dagen tidigt alltid tidigare än jag vaknar, oavsett när jag vaknar.
Vi åkte mot flygplatsen, jag och min taxi. Likt en dokumentärfilm passerar jag delar av Kamala, Laem Sing, Surin beach, Bangtao, Changtaley och sedan försvinner minnet av namnen på övriga orter till min slutdestination i taxin. Eftersom jag inte varit särskilt ofta på övriga orter så har namnen inte etsat sig fast likt de övriga.
I dokumentärfilmen kan jag se människor som gör sig redo för dagen, för livet idag. Några cyklar med grönsaker i lådor både bak och fram, en annan rör i frukostgrytorna, en tredje tvättar sin mopperestaurang så att den ska bli fräsch just denna torsdag. Inte många, men en hel del människor färdas på cykel denna morgon, det är fortfarande mörkt och alla cyklar saknar både lampor och reflex. Hundar ligger utmed vägarna, en hund nästan mitt i ena körfältet på motorvägen. Ofta ligger det hundar utanför templen också, likt vakthundar ligger de där. Jag känner mig trygg inne i bilen. Det är lite trafik och vägen till flygplatsen känns bekant och vips så är jag framme. Jag reser lätt, bara en liten tygpåse med pass, pengar, en bok och det allra viktigaste, frukost!
Det är första gången för mig, att åka flygplan själv. Det känns annorlunda men också skönt. Jag tar mig in till gaten så snart som möjligt. Det är ISKALLT på flygplatsen och jag är mycket glad att jag tog med mig min hood-tröja. Jag sätter mig på en galon-liknandefåtölj och börjar läsa min medhavda bok. Boken handlar om en kvinna som lämnat en sekt. Jag kunde valt en annan bok känner jag efter ett par kapitel men fortsätter ändå läsa.
Jag somnar på min plats på flyget. Jag sitter utmed gången, när jag vaknar till känner jag att jag måste sovit en stund då min nacke värker lite. Jag tänker tillbaka på hemresan från Thailand en gång förut Jag ler på min plats 22C och fnissar lite för mig själv. Jag är verkligen trött på kvällar och nätter, jag har lätt att sova så även på flyg, så även denna gång, på väg från Frankfurt-Oslo 2010. Jag låter då pojkarna, Thomas, Åge och Jocke sitta bredvid varandra, själv sätter jag mig liksom nu utmed gången bredvid två norrmän. När vi sedan är på g och landa i Oslo vaknar jag till liv, efter ngn timmas sömn. Pojkarna fnissar men inte jag, jag är fortfarande trött. Jag gillar inte hyss när jag sover. Men jag vet inget om vad jag gjort minuterna innan jag vaknat. Men jag får se, för tre grabbar som Thomas, Åge och Jocke låter inte en tös som jag sova gott på en norrmans axel utan att ta kort. Nu var jag tack o lov själv och ingen satt bredvid mig.
Väl framme i Kuala Lumpur har jag fullt sjå med att hinna komma in i landet innan jag skulle ut. Det var ca 15 minuter av Malaysia jag hann med idag. Det kallar jag en power-visit. Jag hann med att se en regnig flygplats, en rolig bokaffär där jag handlade 3 pekböcker på malaysiska till Pelle, taxfree där jag köpte choklad till Thomas och en ”skvåttpan” där jag hann urinera. Det fanns även erbjudande om att köpa lösgodis och att få låna ett rött paraply till planet, jag avstod bägge.
8 h senare var jag tillbaka där jag började denna dag. Några RM fattigare, och med tillåtelse att stanna ytterligare ett tag i mitt Thailand. I mitt lilla hus, tillsammans med mina pojkar, här i Kamala. Pojkarna var sandiga och varma, de städade bilen. Vad härligt det är att komma hem när någon väntar på en. Underbart!
